Att ha Oliver som pojkvän

Att vara med Oliver är väldigt speciellt. Vi är båda två väldigt olika samtidigt som vi ändå är ganska lika. De flesta serier tycker vi om båda två, de flesta skämten tycker vi är roliga, de flesta låtarna tycker vi båda är bra osv. Samtidigt som vi ändå många gånger prickar och hittar saker som vi inte alls håller med varandra om. Som till exempel fotboll eller hockey. Oliver har själv spelat hockey och tycker att det är grymt roligt att titta på samtidigt som det är något av det tråkigaste jag vet.
Men och andra sidan så har jag häst och ett väldigt intresse för det. Varje gång vi är här så blir det i alla fall minst ett besök i stallet. Och många gånger har jag "lurat" upp honom på ryggen lite emot hans vilja. (Men väl där uppe på hästryggen så vet jag faktiskt att han någonstans ändå tycker att det är ganska så kul!) Att han faktiskt följer med och hjälper till lite i stallet betyder enormt mycket. Så då känns den där "lilla" stunden framför tvn bredvid honom då hockey går värt att gottgöra honom med.

Oliver är en fruktansvärt snäll och omtänksam människa. Visst är det väl så vi beskriver de flesta människor. Men när det gäller Oliver menar jag verkligen varje bokstav i de orden. Redan från första stunden vi träffades så förstod jag att han var långt ifrån hur de andra "pojkvännerna" varit. Han har aldrig sagt något dumt till mig eller på något sätt nedvärderat mig. (Ja, det har jag haft pojkvän som gjort..) Ju mer vi sedan umgicks så bevisade han att han var den jag behövde och borde umgås mer med. Och ja, så blev det ju. Jag kommer ihåg att jag tyckte att han var ganska spännande (haha om man nu kan uttrycka det så utan att det låter helskumt) vilket gjorde mig väldigt nyfiken på honom. Då jag bjöd hit honom visste jag att han varit tillsammans med en gammal kompis till mig och därmed var jag inte avsiktligt ute efter en pojkvän utan jag tyckte bara att det kunde vara lite roligt att träffa honom då jag hade hört så mycket om honom, haha! I alla fall så blev jag helt såld. Så fort vi sa hejdå så ångrade jag mig och ville att han skulle komma tillbaka illa kvickt. Det kändes jätte jobbigt med den ganska långa distansen och jag visste inte alls om jag skulle fixa det. Men det har jag gjort, och jag tror sten hårt på det här.

Framförallt har vi så galet roligt tillsammans. Visst har vi våra dippar då vi småtjafsar eller surar. Men oftast är det över småsaker och då vi inte kan träffas spontant när vi vill så blir det lite krångligare att lösa småproblem. Men jag kan inte minnas någon gång då jag behövt sova utan att ha rett ut problemen.
Självklart är Oliver min lilla toffel, "kan du göra det?", "kan du hämta det?" haha.. Då jag tycker väldigt mycket om pannkakor så är det något han börjar bli väldigt bra på ;)
Och speciellt nu när han har fått körkort så kanske jag kör lite extra mycket med honom. Men han tycker att det är roligt att köra, så det är nog inte så farligt ;) Men samtidigt så vet jag precis hur mycket jag kan köra med honom utan att det gör honom onödigt irriterad.

Jag har haft en väldigt jobbig uppväxt och stundvis jobbiga perioder. Vilket var långt ifrån nytt då Oliver kom in i mitt liv. Men trots det behandlade han mig som om det inte existerade. Vet inte hur många gånger denna kille har plockat upp mig eller tagit emot mig innan jag ens hunnit falla till marken. Och sen när vi umgås gör han mig till världens absolut lyckligaste och gör verkligen allt för att jag inte ska tänka på allt som gör mig illa. Och det funkar. Han lyckas, varje gång. Många gånger sitter det kvar och sen genom att han skriver till mig fortsätter att hålla mig och humöret uppe.
Han är en typisk sån som det finns ytterst få av. Får man tag i en sådan ska man aldrigaldrig släppa taget.

En utav många saker som verkligen är helt underbart med Oliver är också att vi kan driva med varandra. Och vi vet precis till vilken nivå vi kan dra det innan den andre tar illa vid. Vi umgås som två bästavänner som känt varandra i ett stort sätt hela livet. Fast att vi pussas och sånt dååå, haha. Efter 8 månader känns det fortfarande som i början då allt är nytt och man är nykär. Kan nog vara distansen som gör att dessa känslor får sitta i såhär länge! Jag klagar absolut inte och är definitivt inte rädd för vardagen och det vanliga tillsammans med honom. För genom denna distans så tror jag att vi sedan kan hitta vägar på hur vi ska tackla den jobbiga vardagen. Inga förhållanden är problemfria. Problem gör dem starkare. Istället för att kasta bort ska man jobba på det. Vilket är det jag tänker göra. För, för första gången är jag kär, på riktigt.
Hoppas du vet om att jag älskar dig så oftantligt mycket, Oliver Wixtröm ♥
- weheartit | Extremt passade bilder till allt detta, puss!

Gillar

Kommentarer