Att vänja hästen vid att vara ensam med dig

Sedan vi särade på Senco och Lovie så har jag fått en helt annan häst. Senco är absolut inte densamma som han var då han stod i ett stall med bara två boxar tillsammans med bara en häst.
Lovie var en mycket speciell häst. Både i ridningen och i sättet att vara i största allmänhet. Dem båda var och framförallt är gamla, så mycket rutiner blev dem vana vid. Och en av dem som många gånger störde mig var just att Lovie aldrig kunde vara ensam. Förutom då hon skulle ut och ridas på. I och med att Lovie då inte kunde bli lämnad ensam i varken hage eller stall så kunde jag aldrig ta ut Senco själv. Jag kunde aldrig ta några spontanturer på min egna häst. Utan var jag ridsugen så fick jag låna Lovie. Visst var det ju egentligen inget att klaga på eftersom att det är en häst med grymt mycket motor som vad som helst kunde hända på.
På så sätt så fick jag ju också en till häst. För jag hade så mycket mer energi att lägga än vad Lovies ägare på 40+ hade. Men tyvärr så fick ju då Lovie mer tid och kärlek än vad Senco fick eftersom att jag kom till stallet, tog in dem, borstade, sadlade, stack ut och red, kom tillbaka till stallet igen och sadlade av och släppte ut dem eller åkte hem igen. Så då fanns ju inte så mycket ork efteråt till att gosa med Senco..

Men nu när det bara är Senco och han står i ett betydligt större stall och utan Lovie så känns han faktiskt helt som en annan häst. På ett positivt sätt såklart.
Genom att jag då fått en "ny" häst så har jag sett fler möjligheter till att göra det ena och det andra. Först och främst det jag längtat mycket efter, dessa spontanturer bara sådär när man är ridsugen. Och med en egen häst så ska man ju kunna göra det, eller hur? Så jag körde på ganska så direkt efter att jag fick veta och se att Senco verkade må bra efter att Lovie flyttades hem till sitt stall igen.
Senco blir 25 i år. Och att vänja av en gammal häst rutiner och vanesaker är absolut inte lätt. Men det går! Om man bara tror på hästen och är tydlig med vad man vill.

Så hur började jag?
Jag började helt enkelt någonstans. Senco var inte van vid att vara i stallet själv. Så där började jag, jag tog in honom och där var bara jag och han. Självklart hade jag godis i fickorna för att stundvis kunna belöna honom. Dock blev han helt hysterisk. Han kunde inte stå sill, gnäggade för kung och fosterland precis som att jag skulle ha ihjäl honom. Och det skärde så mycket i hjärtat så jag gav upp och släppte ut honom i hagen igen, för den gången.
Jag gav inte upp eftersom att jag så gärna ville detta, dock så fortsatte han med att vara helt galen i stallgången tre-fyra gånger till efter det. Men sen var Oliver med en gång och tog in honom. Och då blev han helt plötsligt lugn. Var helt tyst och stod i princip helt still. Så då passade jag på och tog med dem båda ut på en promenad. Senco fortsatte att vara lugn under hela promenaden och det gjorde mig verkligen super glad.
Därefter fortsatte jag, även själv och han fortsatte att vara lugn, i stallet och på promenader.
Vi leker även en del och jobbar lite från marken. Men för att få en stadig grund så är promenader perfekta! Ett extremt tålamod krävs, inget snack om saken. Man måste helt enkelt vinna hästens förtroende och tillit när det speciellt gäller att vänja dem vid att vara ensamma vid en sådan ålder.

Att rida då?
Ensamturerna är fortfarande lite kruxiga dock. Däremot har man då med sig alla dessa promenader i bagaget så blir det nog lite enklare. Men de första turerna ensamma måste man räkna med lite oroligheter, stiss, gnäggningar och dylikt.

Nu har jag ju också försprång på säkert flera kilometer eftersom att Senco funnits med i vår familj sedan jag var typ fem år gammal. Så denna hästen känner jag in och utantill. Så i de flesta fall vet jag i princip hur han kommer reagera, och jag vet vad han är kapabel till att kunna göra och inte. Så det är klart att det kanske är lite lättare för mig att säga att det är "lätt" att avvänja sin häst vid till exempel sällskap vid ridturer. Men har man bara som ryttare bestämt sig för något så kommer det att gå. Man måstemåstemåste ha tålamod. För det är det väl ändå värt det i slutändan?
Absoluta favoritbilden på mitt hjärta <>

Gillar

Kommentarer

Sarah
IP: 82.99.3.229