En tung dag.
Just idag är jag extremt glad över att jag gick över min lilla komfortzone och ställde mig framför kameran den dagen för typ tre år sedan. Bakom kameran var otroligt duktiga Amanda och knäppte dessa otroligt vackra bilder som idag betyder guld för mig.
Idag är det ett år sedan som jag kom till stallet, kände hur gråten vilade hela tiden. Emelie hade klippt tagel för mig, i princip allt han hade.. Så när jag kom till boxen så stod han där utan svans och utan någon man. Men han var lika lycklig och med glimten i ögat, precis som vilken annan dag som helst. Bara där brast det för mig.. Hjärtat gick sönder. Vad hade jag bestämt? Varför hade jag valt bort livet för honom som älskade det allra mest? Jag satte på honom grimman och ledde ut honom ur boxen och ner mot hagen. Tog av honom grimman för sista gången. Pussade på honom och sa "vi ses sen". Därefter skulle jag åka hem och min dåvarande stallägare skulle ta hand om resten. Ta emot lastbilen, hämta Senco igen från hagen och få det överstökat. Hela den dagen var det tungt att andas. Grät helt hysteriskt hela vägen till Johanna där jag skulle få tänka på annat. Men tankarna var tillbaka igen så fort jag blev ensam.
Det är fortfarande tungt än idag. Men det går bättre. Saknaden av honom kommer aldrig att försvinna. Men tanken på att han idag förhoppningsvis står på en stor fin äng tillsammans med Lovie och betar, får det att kännas lite bättre. Det sägs ju att man ska sluta när man är på topp.❤





