Just idag är jag extremt glad över att jag gick över min lilla komfortzone och ställde mig framför kameran den dagen för typ tre år sedan. Bakom kameran var otroligt duktiga Amanda och knäppte dessa otroligt vackra bilder som idag betyder guld för mig.
Idag är det ett år sedan som jag kom till stallet, kände hur gråten vilade hela tiden. Emelie hade klippt tagel för mig, i princip allt han hade.. Så när jag kom till boxen så stod han där utan svans och utan någon man. Men han var lika lycklig och med glimten i ögat, precis som vilken annan dag som helst. Bara där brast det för mig.. Hjärtat gick sönder. Vad hade jag bestämt? Varför hade jag valt bort livet för honom som älskade det allra mest? Jag satte på honom grimman och ledde ut honom ur boxen och ner mot hagen. Tog av honom grimman för sista gången. Pussade på honom och sa "vi ses sen". Därefter skulle jag åka hem och min dåvarande stallägare skulle ta hand om resten. Ta emot lastbilen, hämta Senco igen från hagen och få det överstökat. Hela den dagen var det tungt att andas. Grät helt hysteriskt hela vägen till Johanna där jag skulle få tänka på annat. Men tankarna var tillbaka igen så fort jag blev ensam.

Det är fortfarande tungt än idag. Men det går bättre. Saknaden av honom kommer aldrig att försvinna. Men tanken på att han idag förhoppningsvis står på en stor fin äng tillsammans med Lovie och betar, får det att kännas lite bättre. Det sägs ju att man ska sluta när man är på topp.❤

Återigen ett stort tack till duktiga Amanda som tagit dessa bilder.❤

Hoppas du sover gott mitt hjärta.❤
Tack för allt du visat mig och lärt mig. Tack för alla miljoner gånger du stått ut med mig och mina tårar. Tack för att du verkligen alltid gjorde allt för att få mig på bra humör. Att något som funnits i mitt liv sedan jag var fem år gammal plötsligt inte finns mer, känns så förvirrande och tomt på något vis. För stunden känns det jobbigt att tänka på allt. Men jag ville minnas honom som den livliga och glada Senco, inget annat. Därför blev det som det blev. Han kommer för alltid vara min gentleman på fyra ben. Min krigare. Han var något speciellt den hästen verkligen.
Vi ses sen. Sov så gott så länge.❤

Det har ärligt surrat mycket kommentarer om mitt beslut om Senco.
Har fått mycket frågor, funderingar men mest också såklart omtanke och kärlek i en tuff period som det är nu. Men det jag tänkt på mest är, "hur klarade du säga hejdå till din bästa vän?".
Jag sa aldrig hejdå till honom, jag sa "vi ses sen". För det är så jag försöker trösta mig och finna kraft för att ta mig igenom varje dag nu. Genom att tänka på att jag snart kommer få se honom igen och kunna pussa på hans mule och dra handen längs hans hals. Jag är så otroligt tacksam över att jag har vänner som ställer upp för mig i alla lägen och att jag framförallt har en så grym fotograf till vän. Tack snälla Amanda för att du tog dig tid för detta dagen innan den sista.
Ni hittar hennes Facebooksida här.

Det finns massa mer bilder, mer kommer senare.<3