Tack. Tack för att ni är så fina.
Det här är ändå det fina med att ha en blogg. Det är som en egen dagbok på nätet, typ. Fast man kan få respons av otroligt fina människor som jag inte ens träffat innan. Som inte känner mig alls eller som bara "känner" mig genom att följa mig här. Jag har verkligen valt att köra en vardagsblogg med mycket personligt i. Jag har sagt det innan och säger det igen, men det är få grejer jag inte delar med mig av här som händer i mitt liv. Så egentligen är detta en rätt så naken blogg. Och jag vill lite av också ha det så, för min skull. Så jag om förhoppningsvis om någon månad eller så, kan kolla tillbaka och minnas detta. Komma ihåg vad det gav mig och vad jag kan lära mig utav det. Allt gör ju oss någonstans starkare. Allt som händer har alltid en mening någonstans.
Så när jag har dåliga dagar har jag helt enkelt det. Många gånger säger jag det även här och försöker dela med mig mer djupgående om hur tankarna kring det går och med hjälp av det kan jag ibland också få respons av er som kan hjälpa till att gå vidare eller släppa det. Vilket såklart är guld värt. Jag ser det här inte som ett jobb, jag bryr mig inte om siffrorna här. Utan detta är som min dagbok där jag skriver när jag har lust. Ibland är jag verkligen i ett flow och kan uppdatera om hur mycket som helst. Men sen kommer det också dippar då jag inte vill skriva alls. Eller dippar då jag behöver skriva av mig om lite djupare saker. Hur som helst så verkar det ändå som att ni som är kvar verkar uppskatta ärligheten jag bjuder på. Det kommer man i och för sig längst med, alla dagar i veckan.
