En fråga och ett långt svar

Har fått några ganska liknande frågor som denna nedanför. Så jag är snäll och delar med mig helt enkelt!

Har du och Oliver bråkat så mycket nån gång så att du känt att du velat göra slut?

Helt uppriktigt sagt så, ja. Både jag och Oliver är faktiskt två ganska så känsliga individer. Vi båda har haft väldigt trasiga och ostabila förhållanden innan vi hittade varandra. Vilket nu kanske leder till att vi är mycket mer försiktigare med vad vi ger oss in på.
Det var en gång i början av förhållandet som vi tidigare på kvällen hade varit med då mina vänner (som idag är mer våra) och haft picknick på klipporna. Tanken var att vi skulle se solnedgången men jag vet inte riktigt vad som hände, jag tror vi missade typ hela grejen eftersom att vi ganska sent kom på att vi var vid helt fel strand för att få se solnedgången som bäst.

Iallafall så märkte jag att Oliver inte verkade så närvarande, han satt där men var ändå inte riktigt där. Min första tanken var att han kanske inte riktigt kände sig bekväm ännu, att det om en stund skulle släppa. Men det gjorde tyvärr inte det, jag märkte av att han inte var bekväm i att vara där och att något tyngde honom så jag frågade honom vad som var fel och han svarade med "vi tar det hemma sedan".
Så när vi kom hem så berättade han vad som hade varit i hans huvud, tänker inte säga exakt vad han sa till mig, men det var ungefär "somrarna är jobbiga perioder, tänker på hon som var min bästavän förut, hon jag var kär i..."
Problemet var bara det att eftersom att jag sedan tidigare var ganska så känslig tolkade detta på ett uppenbarligen mycket värre sätt än vad det egentligen redan var. Jag kände mig som hans flickvän ganska så värdelös. Precis som att det jag gav honom inte räckte till, att han fortfarande gick runt och tänkte på henne och blev deppig gjorde mig grymt ledsen.
Så jag reste mig från sängen och låste in mig på toa och började stor lipa. När jag sedan efter ett tag hade lugnat ner mig gick jag istället och satte mig i soffan i vardagsrummet. Och inte långt efter det kommer Oliver med hans väska och går ut i hallen.

Världens klump bildades i magen och jag kände direkt att allt var mitt fel. Hade jag överreagerat och måste se honom gå nu? Jag gick efter honom till hallen där han tog på sig skorna, han sa inget, han bara gick. Och då grep paniken tag i mig och jag började återigen att gråta och visste inte alls vart jag skulle ta vägen.. Efter någon timma hade jag återigen lugnat ner mig och fått kontakt med honom.
Och tillsist bad han mig komma ner till hamnen, dit han hade gått för att rensa tankarna. Och jag kom dit och vi redde ut det mesta.
______________________________

Sen har det även hänt en annan grej som verkligen fick mig att fundera på vårt förhållande. Men den saken tänker jag inte alls skriva ut så som händelsen ovan. Tror att speciellt Oliver vet precis vad det är jag syftar på som andra 'stora' händelse. Efter båda dessa händelser så funderade jag fruktansvärt mycket på om han verkligen var intresserad av mig eller bara lekte med mig med tanke på vad som hade hänt. (Är man såpass skadad sedan tidigare som mig så tyvärr ja, sånt går igenom huvudet då.) Och visst kan jag än idag fortfarande tänka på händelserna och bli ledsen av det.
Men samtidigt så kanske det är dessa händelser som gjort oss såpass starka tillsammans idag. Självklart har vi fortfarande småtjafs som kan reta upp varandra sjukt mycket. Men herregud, sånt ingår väl i förhållanden som ska vara länge?
Alla stunder med denna pojken är guld värda för mig. Och helt ärligt så skulle jag inte kunna tänka mig mitt liv utan honom längre. Som sagt så har vi haft några sjukt jobbia stunder som har varit svåra att ta sig igenom. Men vi har klarat dem, alla gånger. Vi två ♥♥

Gillar

Kommentarer