Ett fruktansvärt ärligt inlägg

Hade egentligen tänkt att hålla detta privat. Men nu har det gått en tid att jag känner att jag kan och vill dela med mig utav det ändå. Det stod mer i kommentaren nedan, men har valt att bara ta med det som var relevant för just detta och att inte heller publicera kommentaren. Detta eftersom att jag egentligen inte alls hade tänkt att ta upp detta här. Vill också poängtera att detta är utifrån mina upplevelser, tankar och känslor.

"Vad hände med kompisen som du umgicks med så frekvent som gav dig blommor osv? Den som du fick frågan om det var din pojkvän?"
---------

Denna killen är en som jag har känt i över 12 år, som sagt. Han blev för några månader sedan singel och hörde då av sig till mig och ville komma ifrån vardagen där hemma. Att han inte bor här har också framkommit för er som är såpass obs. Sagt och gjort så kom han hit någon vecka senare och totalt umgicks vi väldigt intensivt under fem veckor. Under dessa fem veckor framgick det att vi båda alltid hade känt att det var något speciellt mellan oss men att anledningen till att det tidigare inte blivit någonting av det har varit för att tiden kanske inte varit rätt. Jag kastades dock väldigt mycket fram och tillbaka bland mina känslor eftersom att vi varit just bara vänner under alla dessa åren och det nu fick lov att hända mer. Ville jag det? Vad skulle kunna hända om jag blev dumpad av honom? Hur skulle jag kunna ta mig ur den sorgen? Då förlorar jag både kärlek OCH en bästa kompis. Det var en rad av alla miljoner funderingar och tankar som bara blockerade mig. Men han lugnade mig med att han aldrig skulle ge upp. Han fick mig och känna att jag var den viktigaste i världen. Han hade indirekt väntat på det här under så många år så att vänta lite till gjorde honom ingenting, så länge jag var villig till att fortsätta försöka och ge det här en ärlig chans. För det ville jag ju, jag behövde bara tid och möjlighet till att få ta det i min takt.

Jag har ju tyvärr inte superbra erfarenheter av ex och killar jag försökt med tidigare som gett mig både dålig självkänsla och 'trust issues'. Har däremot hela tiden kunnat ha en väldigt öppen dialog med honom vilket jag har upplevt har varit vårt starka kort, att vi kan prata om allt med varandra. Ju mer vi umgicks desto mer bekväm blev jag ju i allting. Allt har hela tiden känts så självklart med honom. När han har varit här så har det redan känts som att vi är ett par, att vi levt ihop i flera år och har ett sånt där löjligt stabilt förhållande där vi vet exakt vart vi har varandra. Som gjorda för varandra, behöver inte en massa konstant bekräftelse helt enkelt. Och det var så skönt, för annars är jag en människa som verkligen är i ett stort behov av bekräftelse. Men med honom så var allt så naturligt på verkligen alla plan. Det kändes så rätt, med andra ord.

Men, från en dag till en annan verkligen,
så backade han av från mig och hade plötsligt hittat sig en annan. Mitt uppe i när jag trodde att vi försökte och jobbade på ett 'vi'. Det kändes som ett slag i magen, som tusen nålar, som att få salt i ett färskt köttsår. Mest eftersom att jag berättat så mycket till honom om hur jag blivit behandlad tidigare och hur svårt jag har att släppa in folk. Han var verkligen den sista jag trodde skulle göra så mot mig, helt utan förvarning. Det här var just en av tankarna som hindrade mig för att släppa till 100%, att jag inte ville bli sårad av någon som jag såg som så närstående. Tänk känslan av att ge sig själv till någon så närstående och sen plötsligt inte duga, bli bortvald och ersatt av någon annan. Det känns nästan 100 gånger värre än att bli det av någon man inte känner alls när jag tänker efter.

Det har varit några extremt jobbiga veckor efter detta. Jag är egentligen inte sur över att han hittade sig en annan, det känns bara som att det gick orimligt fort. Att han inte inkluderade mig i det (hans ex gjorde i princip samma mot honom när hon gjorde slut. Hade tänkt på att göra slut under ett tag och inte sagt något innan till honom så att det kom som en chock från ingenstans. Sen efteråt ville han prata, men hon svarade honom knappt.) och han gjorde nu exakt samma mot mig, låser mig ute helt och vill helt enkelt inte kommunicera. Trots att vi båda var väldigt överens om att det hans ex gjorde mot honom var förjävligt och så gör man inte mot någon man bryr sig om.
Sen känner jag en väldig förvirring kring hur det ens är möjligt att älska en person efter knappt två veckor? Hur man kan säga sådana fina saker till mig ena dagen för att typ dagen efter så har man träffat en ny?

Jag känner mig så extremt sviken och söndertagen. Jag vet att om det är menat så kommer det att bli tids nog. Men är det verkligen meningen att jag ska bli såhär sårad gång på gång? Så fort jag närmar mig lite lycka här i livet så händer det gång på gång något sånt här som bara totalt klubbar ner mig. Känns som att jag kastats bak flera, flera steg som nu i "sökandet" efter min soulmate kommer att bli ännu svårare efter det här. Har många gånger sagt att Gud nog missat att göra en gubbe till mig och hur deprimerande det än må låta så känns det verkligen så.

Till alla er som har en bästa tjej-/killkompis i liknande situation - tveka inte att prova!
Jag kommer antagligen få leva resten av mitt liv med att jag troligen förlorade mitt livs kärlek på att tänka för mycket "tänk om". Ska jag vara helt ärlig så tror jag inte att jag kommer hitta någon annan som passar så perfekt in i min vardag och mitt liv som vad han gjorde. Han var som en perfekt passande pusselbit. Gick perfekt ihop med min familj, mina vänner, har de egenskaper jag söker och vill ha hos en partner, samma humor, liknande intressen och värderar saker och ting någorlunda lika. Men jag tappade honom. Och det lär nog tyvärr alltid vara en sorg i hjärtat för mig.
Sorry för så långt inlägg, men jag kände att jag behövde skriva av mig.

Gillar

Kommentarer