Ett jobberbjudande

Ojoj, jag som annars hatar helkroppsbilder. Här bjuder jag på två stycken!

Jobbet som jag började drömma om under förra året finns inom räckhåll nu. Men, det kommer innebära så mycket uppoffringar och stora förändringar för mig. Och jag vet inte om jag är varken beredd eller egentligen redo för det. Men blir man någonsin redo? Kommer det att komma en bra tid eller ett bra tillfälle för en stor omställning där man känner sig 100% redo?

En av de högre cheferna på mitt jobb har vid några tillfällen mer eller mindre bett mig att flytta till Borås för att börja heltid på kundtjänst. Då jag under förra året fick börja att hjälpa till på kundtjänst på distans (har alltså suttit i butiken här och inte på plats på kontoret) så har jag verkligen förstått och insett hur roligt jag tycker det är med det administrativa. Har vid något tillfälle varit på kontoret och kört kundtjänst och det är så roligt! Sist jag var där fick jag sitta på receptionsplatsen med dubbla skärmar, stort skrivbord och full kontroll över allt som sker. Det var så häftigt och jag började tänka mig att faktiskt sitta där på heltid. Det här är dessutom första gången jag känner att jag verkligen är bra på det jag gör. Jag känner mig oerhört säker på den positionen och det känns som att det är något jag kommer kunna växa ännu mer i. Det är en investering för min framtid helt enkelt. Jag har ju verkligen insett att det är denna typ av jobbgenre jag vill syssla med, iallafall just nu. Och att få göra detta och kunna sätta denna erfarenhet på CV:t kommer såklart kunna hjälpa mig framöver att få liknande jobb utan att behöva plugga för det. För det är absolut inget som lockar i dagsläget.

Det skrämmer mig såklart att vara två timmar ifrån familjen och mina vänner här, men samtidigt är det kanske det man växer av som människa? Ni som följt mig ett tag vet ju att jag verkligen är expert på att övertänka allt, gå igenom en miljard olika scenarion på hur det kan bli, vad som kan gå fel, tänk om jag mår såhär, tänk om detta händer, osv, osv. Allt för att ställa till det än mer i huvudet på mig själv. Rädd för att jag på något vis skulle känna mig misslyckad för att ha gå från att bo i hus som jag gör nu till att "behöva" flytta till en lägenhet i stan, jag som alltid sagt att jag inte vill bo i en lägenhet. Friheten i ett eget hus går ju inte att jämföra med att bo i ett hus. Tänk om jag känner mig begränsad pga det och misstrivs? Det i kombination med att jag är ensam i en stad där jag inte känner någon eller känner till staden överhuvudtaget. Men jag vet också att mycket av detta mest är en rädsla för att jag inte gjort något i närheten av detta innan. Jag har ju enbart flyttat en gång och det var hemifrån mitt flickrum hemma hos mamma till mitt hus där mina två närmaste grannar är mina två äldre syskon.

Från det att jag fick erbjudandet ordentligt framlagt så har jag som ni kanske förstår hunnit tänka fram och tillbaka hur många gånger som helst. Men jag har ändå satt upp mig på en lägenhet i Borås och ska på visning i eftermiddag. Har även skrivit till ett annat företag som också hyr ut lägenheter i Borås så någonstans finns det ju såklart något i mig som vill detta lika mycket som jag inte vill det. Ska inte sticka under stolen med att det finns något lite pirrigt med en ny stad, en ny bostad och allt vad en flytt nu skulle innebära. I grund och botten är det såklart den stora förändringen det blir som skrämmer mig. Att inte ha någon trygghet alls där. Är en väldigt vilsen själ just nu, ett jobb jag verkligen vill ha men är jag beredd för alla förändringar det kommer innebära runtomkring mig?

Gillar