Jag bestämde mig helt enkelt

Just detta datumet idag är nog något som länge kommer sitta kvar i huvudet. Jag kan dock säga att det inte gör ont längre, jag skulle inte under några omständigheter ta tillbaka honom, för man får inte en andra chans för samma misstag mer än en gång. N��got av det absolut svåraste jag har gjort är att sluta älska någon för att den redan slutat älska mig. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte har varit tuffa månader sedan februari då han kom hit och sa att han inte var kär i mig och att det bästa var att avsluta det hela och att han skulle åka hem igen. Jag kände mig så ofantligt tom och ledsen, men fick samtidigt inte fram några tårar utan stod bara helt förvirrad och kollade på honom. Tårarna kom förrens då avskedskramen var framme, hörde att han snyftade också. Men då han såg på mig så såg jag hur beslutsam han var, jag såg på honom hur rätt han kände det var och det var nog just det som gjorde mig så ofantligt ledsen. Det tog veckor efter det innan tårarna ville sluta rinna.

Den dagen förlorade jag inte bara han som jag trodde att jag skulle spendera fleraflera år framöver tillsammans med, jag förlorade också en hel familj, föräldrar som jag såg som de absolut ultimata extraförläldrarna, den där lillasystern som jag själv aldrig fick och en superdupergo släkt som brydde sig som om att jag tillhörde den. Han var också så himla mycket mer än bara en pojkvän, han var min bästavän. Jag berättade allt och lite till för honom och jag har aldrig stått någon såpass nära som vad jag gjorde med honom.
Det är klart att det kommer vissa dagar då jag tänkt extra mycket på det vi hade, det vi gjort osv osv. Många gånger är det lite jobbigt också, men så kommer det alltid att vara, vad det än gäller. Sen var vi ju som sagt lite mer än bara pojk- och flickvän också. Jag såg honom som min bästavän, därav känner jag att det ibland blir lite tuffare när det händer saker, för han var ju den som jag alltid vände mig till då.

Jag har ju varit relativt öppen med allt det här därav kände jag att det idag var lite passande att skriva av mig. Men samtidigt så känner jag att det börjar bli slut på det, det finns inte så mycket mer att säga. Jag har liksom kommit över det, jag bestämde mig helt enkelt för att sluta sitta och grotta ner mig i det som hade hänt. Och direkt när jag började släppa så var det så många dörrar som öppnades på allt möjligt. Idag är jag snarare glad över det som hände. Jag är glad över att jag fick lära känna honom och vara hans flickvän under den tiden som var. Självklart var det tråkigt att det blev som det blev, men och andra sidan kanske det var det bästa också. Jag fasade länge för denna dag, men nu när jag äntligen är framme så gör det inte alls så ont och känns heller inte så jobbigt.
Så jag kan nog säga "I made it" nu. Jag överlevde!

Gillar

Kommentarer