Samarbete med Emelie

Berätta om en jobbig period i ridsporten står på dagens schema. Ska jag vara helt ärlig så är jag lite osäker faktiskt. Det är klart att det är väldigt mycket upp och ned det där, ibland är det jättejobbigt att gå till stallet då lusten inte alls är med, men sen kan det lika gärna bara dagen efter vara raka motsatsen. Men om man ska få ihop något specifikt så kan jag helt ärligt säga perioden i det föregående stallet innan vi flyttade honom och de första månaderna i vårt nuvarande stall. Det var en extremt jobbig period. Den sista perioden i vårt tidigare stall var en katastrof. Det var bara Senco och Lovie (som tyvärr inte lever idag) som stod i det stallet. Hon var ett sto med fruktansvärt mycket vilja och humör, vilket även hennes ägare hade.. Det hände ibland att jag kunde få ett sms där det stod "Jag lånade Senco igår, hoppas det var ok" Ehm.. Nej det var det inte.. Att vara så nonchalant och ta saker för givet att det ska vara okej, är inte okej. Sen var det också en evig kamp med att Senco skulle få maten som han behövde. Vi hade då en müslisort som innehöll allt som han behövde för att vi skulle slippa en massa extra tillskott. Så då såg vi bara till så att rätt mängd av denna müslin skulle ges så att extra tillskotten skulle slippas. Dock tyckte då ägaren till den andra hästen att han fick alldeles för mycket mat för att inte tränas tillräckligt. Så hon tog alltså bort lite mat från hans krubba. Konstigt nog tog vår säck med mat alltid slut fortare än hennes, ändå fick han ju så lite.. Konstigt va? När vi sedan äntligen hade lyckats få bort Senco ifrån det stallet och flyttat till vårt nuvarande så började väl egentligen det jobbiga, på riktigt. Han var ett rent helvete att få lugn, där hade jag ingen som jämt kunde vara sällskap till honom på det sättet. Så då började uppdraget på att vänja han vid att vara i centrum, att vänja honom vid att stå ensam på stallgången (och vara ensam med mig i stallet) för bara en sådan grej flippade han för. Gnäggade som en galning och kunde inte stå till för fem öre. Mycket tårar, slit och hårt arbete ledde till att det helt enkelt släppte efter ett tag. Och när väl det var någorlunda, så var det dags att börja promenera med honom och sådär utanför stallet.. Vägen till hit vi står idag har varit så jäkla tuff. Men jag är stolt över att jag tog mig igenom det.
Glöm inte kolla in på Emelies blogg och läs om hennes jobbiga period i ridsporten!

Gillar

Kommentarer