Tillbaka till verkligheten

Hej på er!
Har stått tomt här ett litet tag då jag inte alls prioriterat bloggen då livet lite kom emellan. Det har minst sagt varit omtumlande veckor det senaste. Mina tre veckors semester blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Har varit ganska förkyld i drygt en och en halv vecka av semestern. Det kom väldigt plötsligt och har inte direkt varit bland folk då jag fick det så tror inte det var Corona (folk har ju tyvärr tappat det lite och tror att allt är corona bara för man hostar eller nyser det minsta. Vanlig förkylning har ju inte direkt ersatts bara för Corona. Så tror absolut att det bara var en vanlig förkylning jag hade), men för säkerhetsskull så höll jag mig lite undan.

Sen har det också varit extremt jobbigt och ledsamt omkring min mormor. Hon har i några år nu varit sjuk i alzheimers men bara det senaste året har det skenat iväg. Men nu de senaste två veckorna så har det blivit lite extra turbulent då min mamma hittade avklippta elkablar hos mormor. Troligen har hon själv klippt av dem med en sax. Så dagen efter denna upptäckt fick vi akut påbörja en flytt in till ett demensboende för henne vilket blev extremt tufft. Min mormor har under hela mitt liv bott i samma lägenhet ett litet stenkast ifrån där mamma bor och där jag också är uppväxt. Hon har alltid funnits nära till hands och det har varit en trygghet att bara veta att hon finns där. Så att börja vända upp och ner på hennes lägenhet för att välja ut saker hon ska ha med sig till äldreboendet har skurit upp mig inifrån. Att packa ner hennes liv och börja förstå att det inte är långt kvar på det här kapitlet. Mormor kommer aldrig mer komma dit. Någon annan kommer snart att bo i den lägenheten, någon annan som inte är min mormor. Det känns så overkligt. Hon vet ju inte alls vilka vi är längre, vilket gör det så oerhört mycket jobbigare. Det känns lite som att hon är levande död. En riktigt tuff anhörigsjukdom det här..

Mitt allmänna mående har inte direkt förbättrats heller. Än mindre med det som hänt det senaste. Det är mycket ångest, gråt och övertänkande. Det känns verkligen som att jag är i något ekorrhjul där jag verkligen sitter fast. Inget känns varken kul eller direkt motiverande längre. Men jag vet heller inte hur jag ska bära mig åt för att hitta ut och finna någon form av glädje igen.

Kommer ett inlägg lite senare med bilder från min kamerarulle under semestern jag haft. Lite bilder har det blivit och helt inlåst har jag heller inte suttit. Vi hörs senare. Kram

Gillar

Kommentarer

Anonym
,
Träffas du och A fortfarande?
emelieanderssoon
emelieanderssoon,
Men lilla hjärtat! Prata med mig, du vet att jag alltid finns här för dig! ❤️❤️
nouw.com/emelieanderssoon
jlandgrens
jlandgrens,
IP: 82.99.3.229